nipura

Har senaste tiden verkligen haft mina funderingar kring hur livet egentligen är?! Inget svar givetvis, för livet är något som vi inte kan påverka! Vad som än händer i livet så finns inte makten i våra händer...hur vi än försöker och skulle önska att så vore..

Hur ska man reagera när den man alltid trodde skulle finnas där som stöd helt plötsligt beter sig så man vet varken in eller ut?! Trodde att förståelsen fanns där, trodde verkligen att du skulle finnas vid min sida, stötta mig och vara någon som jag kunde berätta allt till....det har jag gjort...men nu då?? Hur ska jag reagera, jag fattar ingenting, varför säger du så där till mig...Mina tankar i detta redan så kaotiska hjärna arbetar på högvarv för att förstå, men ingenting verkar vettigt....Jag är rädd att jag inte kan tänka klart snart nå mer...mängden tårar...ovissheten, känslorna....jaa, ett enda jävla kaos!! Vill bara sjunka genom marken ibland....men så kommer dem små änglarna, dem som betyder mest i mitt liv, dem jag ger mitt allt till, mina underbara ungar <3<3 O tittar med sina himmelskblåa ögon på mamma.....o man bara smälter....tårarna rullar sakta ner för kinden...o jag tänker...må livet vara hur pissigt som helst så älskar mina barn mig...o det är nåt som gör att man orkar...man glömmer sina bekymmer för stunden....

Försöker lära mig att inte engagera mig så mycket i allt o alla, för i slutändan blir jag bara sårad...eller besviken....på att inte människor ser att jag verkligen ger mitt allt....o jag är ju oxå bara en helt vanlig odödlig människa som älskar vissa människor för mycket, på mitt eget kanske knäppa sätt....ska jag inte göra det?!