Life goes on....

Så är det bara, livet går vidare...o det måste jag oxå!! Behövde en liten time out, tid för tankar och tid för tårar...o det har det varit, en massa tårar...men livet fortsätter....Den stora uppgiften jag har framför mig är att jag ska lära mig att leva för idag, för den stunden som är just nu! Jag måste lära mig att släppa taget om vissa saker, saker som jag ändå inte kan påverka. Som min såå kloka storasyster sa till mig, tänk positiva tankar, gör sånt som får mig att må bra, det finns så mycket som man grubblar över som man ändå inte kan påverka. Jag är så bra på att ge andra kloka direktiv i livet så jag glömmer bort mig själv...ibland...ganska ofta...dagligen...hmmmm....skärpning Nina!!

Har iaf en underbar helg bakom mig, på alla sätt!! Bra musik, härliga människor att umgås med och för att inte glömma "stötdämparen" i mitt liv, mitt allt, gubben <3 Tack för att du finns!!

I de värsta stunderna i ens liv måste man lära sig att se vad man har kvar, inte bara vad man förlorat, så passar på att säga TACK till alla de viktiga personerna i mitt liv som gör livet värt att verkligen leva, inte bara sitta o se på. Ni vet vilka ni är!

Love/Ninnu

Think

Life was kind of hard on me today
feeling sad and lonely, in a way.
All those stubborn questions - knocking on my door
What do I want to do, for whom, and why, what for?
What´s nurturing my life? What´s my reason for living?
When a new day arrives, is there time left for giving?
All those frozen tears, filling up my heart
feel that something´s missing - not certain of my part.

I think I´ve lost connection with who I truly am
somehow lost direction – just doing things for “them”
but maybe there´s a reason I feel the way I do.
Maybe now is the season for turning grey to blue.
All those stubborn questions might be the golden keys
that open up for passion and gentle inner peace.

I think there is something my life is trying to say....

Give yourself a break

"Du är så stark, det klarar du, kämpa, kom igen" är vanliga saker som jag trott om mig själv....fram tills igår...då bröt jag ihop totalt...så kom alla känslorna på en o samma gång...alla de känslor som jag inte tillåtit mig själv känna senaste året...de kom som ett brev på posten!! Jag fick sån ångest, kunde inte sluta gråta, kunde inte stanna kvar på jobbet hela dagen ut utan var tvungen att ge mig...JAG?? Ge mig?? Ja faktiskt...måste inse det...Tänker inte spekulera eller fundera, för om sanningen ska fram så har jag ju faktiskt innerst inne vetat att jag inte jämt kan hålla på som jag gjort...ge 120% aldrig riktigt stanna upp o känna efter....

Så nu ska jag ge mig själv lite tid...hur länge eller på vilket sätt....det står väl skrivet i stjärnorna...

Peace <3

RSS 2.0